nylever.blogg.se

Vanligt. Nej, livet är inte nästan som vanligt. Mitt liv nu är ett helt annat. Jag går runt nu och njuter av mitt nya liv där så mycket har hänt på så kort tid. Jag tror inte jag fattar riktigt hur häftigt det är. Att JAG har fått ett NYTT LIV!

 

Jag har inte blivit sentimental, (än;) gråtit, funderat på min existens nu så här efter levertransplantationen.

Men sköterskan jag träffade i måndags menar att det kommer... känslorna kommer åka berg och dalbana ibland. Snart eller först om några månader/år. Jag kunde gråta och vara ledsen över min situation innan. Tycka att livet var orättvist. Men det gick ganska fort över... Min räddning tror jag var att jag älskar att aktivera mig. Hitta på saker, försöka ignorera att jag var trött, träffa vänner och familj, umgås med människor som får mig att skratta och le. Utmana mig själv. Pressa min kropp. Se vad den pallade. Kunde känna en blandad känsla av nöjdhet och besvikelse de gånger jag pressat kroppen och låg i sängen flera timmar helt apatisk av trötthet.

..Men framförallt har min familj och mina vänner fått stå ut med mycket och det har säkert varit jättejobbigt för dem att lyssna och stötta och ha känslan av att inte kunna hjälpa. Men jag är så tacksam att de finns i mitt liv... (är det nu jag blir sentimental ? ;) Bara att ha någon som lyssnar och då menar jag lyssna så att man känner att de försöker förstå. Även fast det var svårt att förklara hur jag ibland kände.

 

 Sommarkänsla. Utflykt på Österlen med en av mina fantastiska vänner.

 

Mitt liv de senaste åren har inte varit särskilt vanligt. Det har stundtals varit...skitjobbigt att inte vara som vanligt. Vad nu vanligt egentligen är....

...För mig, att inte behöva fnatta och klia på kroppen i tid och otid. Vara orolig för att en kliattack ska dyka upp när man tex sitter på en middag med människor man inte är så nära...och man helst bara vill slita av sig strumpor skor byxor och tröja så man får riva och klia och ta kål på paniken man fick när kliattacken kom. Hellre åka hem än att sova över hos någon där jag visste att det finns människor jag inte kände så väl.

..Att kunna sova som vanligt. Längta efter att lägga sig och somna avslappnad. Inte ha ångest för att det blir kväll. Veta att det kommer ta timmar att somna, kanske inte somna alls för att det kliar så jävligt och insomningstabletterna har ingen större effekt längre för att jag tagit dem i så många år. ...Kunna gå till jobbet med ett leende och tycka att livet är nu! Inte ora mig att en dag på jobbet kanske kommer bli jobbig. Ha svårt att koncentrera mig och fokusera. Vara rädd att kollegor tycker att man är långsam och förvirrad. 

...Vara trygg med sin kropp. Få bo i en kropp som fungerar. En kropp man kan lita på. Inte ha ont. Ingen svullen mage pga vätska i kroppen och en bamsestor lever. Kunna ha kläder där man inte ser gravid ut. Inte behöva höra frågan om man är gravid.

Slippa trassel med tarmarna och slippa stomipåse (som jag blev av med 2011) Slippa operationer som inte blir som man tänkt sig (2009), där livet hänger på en skör tråd och läkarna berättar för familjen att "vi får ta det dag för dag". Vara huvudpersonen i en film, där manusförfattaren inte kan bestämma sig om slutet ska bli lyckligt eller dåligt och därför blandar in alla möjliga scenarier. En riktigt dålig thriller.

 

Men tillslut får jag en ny manusförfattare och filmen heter: "Upp med händerna i luften, skaka rumpa och dansa dig igenom livet" Någon som har lust att se den filmen med mig? I så fall så har den precis släppts på biograferna och pågår i många många år ;)

 

När något är fel i kroppen så är det svårt att inte tänka på att något är och känns fel. Det tar över och man får jobba med sig själv och sitt psyke för att kunna välja ett positivt fokus.

Ibland kan livet kännas jobbigt och det tror jag de flesta kan skriva under på och det är ok. Men jag gillar inte att vara där och då är det min uppgift, bara JAG som själv kan vända på det negativa även fast jag helst bara vill lägga mig under täcket och tjuta. Det är ingen idé att tycka synd om sig själv för länge. Det blir inte bättre. Det kommer ingen och tar bort känslan från en.

Jag ska avslöja ett av mina bästa Må bra knep;) Väldigt enkelt. Kostar nada.

Sätt på Michael Jacksons "Black or White" på högsta volym. Lev dig in i låten. På riktigt! Släpp loss! Stå framför spegeln för bästa effekt. Lägg till några fuldansmoves och du är hemma😊 ( Dra ner persiennerna om du är rädd att grannarna ska se.)  Jag lovar. Du kommer få ett leende tillbaka i spegeln och ett litet lyckorus infinner sig snabbare än du vågat hoppas;)

 

Nu vill jag säga med en positiv ton att mitt liv känns bra. Nu tror jag på att det kan bli bra... igen. För det är främst de senaste kanske 7-8 åren som varit värst. Det SKA bli bra. Oavsett hur det kommer att se ut.

Jag vill lära mig dansa, jag vill förverkliga drömmar, fortsätta drömma, inte alltid vara realist, vara spontan, göra galna saker, resa, trivas och må bra. Inser att jag alltid har varit den personen. Så det är inget nytt. Men nu kan jag kanske göra det lite mer, med lite mer inlevelse utan den där lilla djävulen som suttit på min ena axel och lagt fälleben för mig då och då. 

 

Jag önskar att alla människor fick må bra och leva det liv som de vill. Kroppen och hjärnan är komplicerade manicker men också väldigt fantastiska skapelser. Inställningen till livet och de situationer man hamnar i tror jag är avgörande. Jag tycker den här är så bra: 

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det"

 

Oftast lätt att säga och skriva, men kanske inte alltid så lätt att genomföra. Let's try!

 

Gör en bra dag så som du gör den bäst! 

 

Kram